Snälla svara när jag ringer

| Postat i: Vardagen
209
När jag vaknade i söndags gick jag in på min blogg för att se om nån kommenterat. Så stod det 11 kommentarer. Och jag blev så glad. Jag förstod inte att 11 personer hade orkat läsa igenom hela texten och brytt sig så mycket att de skickat iväg en kommentar. Jag blev helt tårögd. 11 personer. 11 personer som jag inte känner, hade orkat bry sig. Det gjorde mig så glad i magen. . . sen zoomade jag in och såg att det stod 111.
 
TACK för ert stöd. TACK TACK TACK TACK. Har läst igenom varenda kommentar. Ni är helt. otroligt. fantastiska. Det känns som om all den kärlek jag kämpat för att sprida i min blogg genom alla år, plötsligt slår över och faller över mig själv istället. Jag har haft så fina människor som hört av sig från alla möjliga håll och kanter. All kärlek till er som smsat. mejlat. kommenterat. Hört av er. Sen världens bästa Kick back pack som tog hand om mig i måndags. Vi åt tillsammans, och gick på bio och de kom med presenter och bara va så himla bra att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag hade kännt mig så oälskad under så lång tid. Jag vet att det låter superdumt, och att man inte får vara så elak mot sig själv. Men när ens bästa vänner förklarar för en hur elak, dryg, hemsk och oälskad man är, det är klart man tar åt sig. Och tror på dom. Därför grät jag så mycket att jag knappt såg vad det stod i smset när packet skrev att de ville bjuda med mig på en "vi-älskar-dig-Johanna-kväll". 
 
Här är några av smsen förresten. Jag är de blåa bubblorna. Tycker det sammanfattar mitt kaos till sommar ganska bra. Bara massa frågor. Men inga svar. Jag blir så ledsen när jag läser det på bilden. Jag förstod ju verkligen ingenting. Och jag förstår fortfarande ingenting. Bara massa "Va?" och "Varför?" och massa telefonsamtal som ingen orkade svara på när de såg att det var jag som ringde.
 
Jag behöver bara gråta ut i några dagar till. Sen så.
 

Jag orkar verkligen inte låtsas mer

| Postat i: Vardagen
466
Jag gillar inte att blogga om känslor och personliga saker. Jag gillar inte tanken av tiotusentals främmande personer ska få massa smaskigt info om mitt privatliv. Men nu orkar jag verkligen inte låtsas mer. Jag orkar inte låtsas vara glad. Det är egentligen så jävla löjligt att jag ens ler på bilder, när jag gråtit varenda dag de senaste fyra månaderna. De första två veckorna grät jag hela tiden. Från att jag slog upp ögonen på morgonen tills att jag tillslut kunde somna igen på kvällen. Jag grät, och skrek och vred och vände på mig och försökte liksom hitta ett sätt att få smärtan att försvinna, men det gick verkligen inte. Jag visste inte att det ens gick att vara såhär ledsen. Jag har ju alltid varit en glad person. Men det ändrades, för det här gjorde verkligen ont. Det gör fortfarande ont. Och jag kan fortfarande gråta tills jag skakar i hela kroppen. Trots att det gått fyra månader.
 
Jag älskade verkligen de här människorna, och de var mina bästa vänner. Jag minns när det första smset kom, med alla elaka ord, mina ben bara vek sig. Jag grät och skrek och kippade efter luft, tills min syrra kom in i mitt rum och såg mig med mascara över hela kinderna. Det kom mer och mer sms, och jag blev nästan rädd för mig själv när jag hörde hur jag lät. Jag bara skrek och skrek, det lät inte alls som när en person grät. Det var verkligen några av mina bästa vänner, som jag hade allra närmast hjärtat. Jag trodde att de älskade mig lika mycket som jag älskade dem. Och jag var helt oförbredd när de första smsen kom. "Du är en människa man inte vill prata med överhuvudtaget", "Om du inte märkt att folk börjat ta avstånd från dig så är det ju väldigt tydligt nu" Direktciterat. Från. mina. bästa. vänner. Jag hade ingen aning om hur jag skulle hantera alla hårda ord. Jag trodde verkligen vår relation var bra, tills de gick ihop, alla mot mig, och skickade smsen. Så jag bara skrek. De svarade inte när jag ringde. De pratade med våra gemensamma vänner, och såg till att de inte heller skulle svara om jag försökte kontakta dem. Jag har aldrig kännt mig så jävla ensam. 
 
Jag vill bara att det ska vara någon sjuk mardröm. Jag fattar inte varför de gjorde såhär mot mig. Jag fattar inte vad jag ska göra för att må bra igen. Trodde det skulle bli bättre med tiden, men nu har det ändå gått fyra månader, och jag börjar fortfarande gråta när jag tänker på vad de skrev. Jag vet inte hur jag ska göra för att bearbeta detta. Men jag kände att det var dags att berätta för er. Nu behöver jag iallafall inte låtsas att jag är glad här på bloggen. Även om det i början var skönt att ha ett forum där jag fick fortsätta vara glada-Johanna. Men jag kände att nu, ikväll, var det helt enkelt slut med skådespeleriet.
 
Sorry för det dramatiska inlägget, godnatt.
 

Dagens citat

| Postat i: Vardagen
17