sommaren 2014 är MIN sommar!

| Postat i: SERIÖST
32
Sommaren 2013 var den värsta tiden i mitt liv. När jag tänker tillbaka på förra sommaren så minns jag den knappt, jag kan inte riktigt urskilja dagarna och veckorna. För vem kan avgöra när en dag slutar och nästa börjar om man bara ligger i sängen hela dagarna. Hela jag invirad i täcket som en stor mänsklig burrito. Som om dunet i täcket skulle kunna skydda mig från alla elaka ord. Det kändes som om jag satt med ett stort svart trassel kring mig, och bara kollade på när alla andra upplevde sommaren. Det känns som om något stulit ett halvår ur mitt liv. Ett halvår som jag inte får tillbaka. När jag i slutet av Oktober bloggade om vad som hänt, var det samanlagt över 700 bloggläsare som hörde av sig och ville trösta mig. Det är en så ofattbart stor mängd människor. 700 personer. Tänk om jag skulle försöka klämma in alla dom människorna i min lilla lägenhet?
 
Denna sommaren kommer bli bäst. Sommaren 2014. Jag ska ta vara på varje dag. Och skratta jättemycket. Och vara ute i solen. Och träffa härliga människor. Och resa runt i världen. Och le. Jättemycket. Denna sommaren ska jag ha dubbelt så kul, för att kompensera upp för förra året. Och sen ska jag umgås med mina vänner. Jättemycket. Alla vänner som ville umgås med mig förra sommaren, trots att jag bara grät och var världens party-pooper hela tiden. Inte dom vännerna som backade när jag behövde dom som mest. Har insett att många människor som säger "vi finns alltid där för mig" inte alls menar det. De vill bara låta snälla. Sen när man behöver dom som mest så backar dom. Så jag måste ställa mig själv frågan, människorna som inte vill vara i mitt liv när jag mår som sämst, ska jag låta dom va i mitt liv när jag mår som bäst? Svaret är nej. Sommaren 2014 ska jag bara hänga med mina sanna vänner. Vi ska dricka öl tillsammans. Och äta grillat kött. Och om det regnar ska vi baka kladdkaka som förr i tiden. Och så ska vi sitta i rondeller och äta isglass och spela kortspel och inte tänka på alla bilar som cirkulerar kring oss. Och sitta på vandrarstenen och äta spagettiringar och fundera över varför livet är så jävla härligt ibland. Sommaren 2014 är MIN sommar. 
 

När studenten kommer, och du står där och viftar med din mössa - har du helst en välformad rumpa eller ett A i matte?

| Postat i: Plugget, SERIÖST, Träning
56
Hon frågade om jag inte skulle följa med och gymma. Jag sa att jag inte kunde. Jag skulle plugga. Hela våren 2013 såg egentligen likadan ut. Träningshetsen blomstrade och alla försökte jaga med mig till gymmet. Jag gymmade ibland, men oftast satt jag hemma och läste, räknade eller skrev. Det var sista terminen innan studenten, och vi jag hade så sjukt mycket plugg. För min träningskompis var det absolut viktigaste att ha en snygg vältränad kropp till sommaren 2013. Gymmet kom i första hand. 100 dagar kvar till sommaren, nu kör vi! #FITSPO!

Det finns så otroligt många träningsbloggar här i bloggvärlden, som försöker trycka i dig som läser detta just nu, att träning är det viktigaste som finns. Och ja, träning är viktigt, jag tränar själv väldrigt mycket, men jag skulle aldrig låta träningen komma före skolan. För några dagar sedan läste jag citatet "Utbildning är viktigt... men stora biceps är viktigare." Jag vet att det är skrivet med glimten i ögat, och antagligen ganska ironiskt. Men jag känner ändå hur provoceringsnerven i hjärnan pirrar till lite extra. Även om det är ett skämt så är dagens träningshets så stark så det finns antagligen många unga som hellre går till gymmet än att plugga om vardagskvällarna. Som tycker magrutor, bra kondis och välformade axlar är viktigare än bra betyg, välskrivna uppsatser och att komma in på rätt högskola. Nu är provoceringsnerven mer upprörd än någonsin!

Vi hade en period i maj, då hon köttade på som sjutton. Hon räknade kalorier, åt inga kolhydrater, sprang intervaller, lyfte vikter. Hon sa att hon gjorde sig redo inför "beach 2013". Hon var oftare på gymmet än i skolan. Jag stannade hemma från gymmet i nästan en månad där. Jag hade boka in teoriprovet till körkortet, uppkörningen, nationella provet i Fysik B (Fysik 2?) och nationella proven i Matte E (Matte 5?) under loppet av tio dagar. Där satt jag, inne på mitt rum, och pluggade och pluggade och pluggade. När sommaren kom hade min kompis värsta magrutorna.  Magrutor. Välformad rumpa. Snygg bränna. Och underkänt i 16 ämnen. Jag hade inte samma muskelmassa som hon hade. Jag hade inte samma kondition. Men jag hade ett körkort. Och högsta betyg i alla ämnen förutom två. Samt alla meritpoäng. Och jag hade all möjlighet i världen till att utbilda mig till precis det jag ville. Jag var inte lika vältränad som min kompis sommaren 2013. Hade inte svettats lika många kvällar på gymmet. Hade inte hunnit tagga #fitspo lika många gånger som hon. Men jag kom in på Sveriges 30e svåraste utbildning att komma in på! (källa) Hur sjukt är inte det? Squats i all ära, men helt ärligt, när studenten kommer, och du står där och viftar med din mössa - har du helst en välformad rumpa eller ett A i matte? .

Men kort och gott, och du befinner dig på gymmet, där du egentligen har plugg att göra hemma. Tycker jag att du prioriterar fel. Tänk om vi skulle kunna vända alla träningspeppande citat och bilder på sociala medier... till plugg-pepp? Tänk om vi kunde göra det lika trendigt att plugga som att gymma? Utbildning är så fruktansvärt viktigt, kunskap är det absolut bästa du kan besitta. Kunskap är makt. Det finns inget sexpack som kan imponera på mig mer än någon som är riktigt kunnig inom sitt område, som är ambitiös och värderar utbildning lika högt som jag.

Jag vet att många av er har mycket plugg just nu, så snälla lyssna på mig, var smarta. Var inte en idiot som står på stranden i sommar med ett sexpack och 16 IG. Träning är bra, men låt inte träningshetsen sluka dig helt. Kämpa på med proven, uppsatserna och lärarna. Det är värt det i slutändan. När du sitter där på ditt drömjobb, kanske inte med tillräckligt låg fettprocent för att räknas som "fit"... men med ett helt fantastiskt jobb och imponerande CV. Prioritera rätt - stay in school!
 
 

Har du en idé till en ny kategori om mobbing?

| Postat i: SERIÖST
103
Nu har det gått nästan exakt ett halvår sedan hela helvetet började. Jag har alltid haft bra självförtroende. Annars hade jag ju inte startat en självförtroendepeppande blogg. Men efter att fått sms från mina närmsta vänner, om hur hemsk jag är, om att jag borde förstå varför folk tar avstånd från mig. Att jag var en människa man inte vill prata med överhuvudtaget - så ändrades allt.

Jag minns en gång, då vi låg och på solade. Så var en solstol ledig brevid mig. Så tog en av mina "bästa vänner" den, flyttade på den, och sa att hen ville ligga brevid någon annan.

Vi hade sms-chatter, hela kompisgänget. Helt plötsligt var det ingen som skrev i chatten längre. Jag förstod inte varför. Sen såg jag en kväll, hur en av mina kompisar skrev i en annan chatt. Dom hade nämligen skapat en ny. Där alla var med. Förutom jag. 

På studenten upptäckte jag plötsligt hur mina "vänner" sprungit ifrån mig. Ingen svarade när jag ringde. Ensam och ledsen gick jag runt i min studentmössa och hade inte alls den där bästa-dagen-i-livet-känslan.

Och någonstans där var mitt superstarka självförtroende spårlöst försvunnet. Detta kommer låta så sjukt, eftersom jag kämpar så hårt för att ni bloggläsare ska tycka om er själva. Men många gånger efter jag läst alla elaka sms, så kunde jag verkligen hata mig själv. Jag tog åt mig av varenda ord som stod i smset. Det var ju mina bästa vänner, och deras åsikter hade mycket värde för mig. Men jag är inte van vid att folk är elaka mot mig, därför har jag ingen skyddsmur, och alla knivar bara gå direkt in. Dom var så elaka. Och jag blev helt trasig. Då kunde jag undvika att gå ut, för jag tyckte på riktigt synd om alla som skulle behöva se mig. Jag tyckte jag var så ful, och äcklig. Jag trodde att andra människor skulle må dåligt över att behöva se mig. Om jag såg någon titta på mig, så tog jag för givet att de funderade över hur en människa kunde vara så ful. Jag tyckte synd om dom som skulle behöva se mig. Så därför höll jag mig inne. För att göra världen en tjänst. När någon var snäll mot mig, trodde jag att det bara kunde bero på två saker. 1. Personen tyckte synd om mig, för de förstod inte hur en människa kunde vara så ful. Inifrån och ut. 2. Personen försökte dölja hur mycket den egentligen hatade mig. Jag mådde så jävla dåligt. Varje dag var verkligen bara en plåga som jag ville skulle ta slut. Jag försökte ringa till mina vänner och förklara hur dåligt jag mådde, men de flesta ville "hålla sig utanför" och struntade i att svara när de såg mitt namn på skärmen. Och det gjorde så ont. Det kändes som om jag hade en fot i vanliga världen och en inne på depression. 
 
Detta låter så himla sjukt. Jag har aldrig varit såhär privat i bloggen innan. Det här är inte denna sidan ni är vana vid att se. Men det här är ingen sida jag har egentligen. Denna sidan av Johanna finns egentligen inte, den skapades sommaren 2013. Jag har alltid varit glad. Sen blev jag jätteledsen.  Om det inte vore för typ Mamma, min storasyster, Sara, Packet, Maria, Vira och massa andra personer som stöttade mig under sommaren och hösten, hade jag lika gärna kunna gå in i en djup depression och hoppa av högskolan. Och nu kan jag äntligen skriva det: jag känner att det börjar bli bättre. För första gången. Första 4 månaderna var ett helvete. Men nu, efter 6, börjar det bli lite bättre. Så som jag skrev att jag tänkte tidigare i inlägget - så tänker jag inte längre. Sakta men säkert kan jag nog få sommaren-2013-Johanna att försvinna. Jag ska försöka hitta 2012-Johanna. 2012-Johanna skulle aldrig tänka så elakt om sig själv. Och jag ska nog kunna bli som jag var förr igen. Även om det kanske tar lite tid.
 
Det tog ett halvår för mig att inse, men nu förstår jag, det här är ju mobbing. Och förutom att det gjorde mig riktitg jävla ledsen, så fick det mig även att inse - jag måste göra något åt det här! Jag måste få något positivt ur allt det här negativa. Ingen förtjänar att må såhär. Jag har alltid velat slåss mot mobbing. Tänk på alla de som blir mobbade och utsatta för sånt här varje dag. Det är så hemskt. Jag har många gånger funderat på en anti-mobbing kategori. Men först nu inser jag att jag måste göra det NU. NU NU NU. Det finns ingen tid att vänta. Ingen ska behöva må såhär dåligt. Jag vill göra en kategori som hjälper. Om ni har idéerna, så har jag räckvidden och energin till att genomföra det!
 
 
 

Tidigare inlägg